Kvar fanns ett labialljud.

Jag är ensam med dig, din bror har lämnat oss ensamma. I vardagsrummet har väggrenoveringen avbrutits två decimeter från taket. Mot de spacklade väggarna står åtta svarta sopsäckar uppradade med kläder från det som kallas mitt liv och på pappret har jag fortfarande ett namn, det minns jag tydligt. Jag gråter och ber dig sluta. Skriker att jag är rädd för dig, att jag inte har gjort något fel. Jag har inga pengar gråter jag och låser in mig på toaletten. Du skriker att du ska skjuta mig och slår sönder dörren. Det är vansinne nu. Dörren är borta, det är stilla och tyst, jag tittar på dig. Du har inget vapen, bara en yxa och jag känner den varma urinen längs mitt lår när slagen kommer, stänk av tänder och tårar och jag faller i golvet.

Pundare Lindegrens suck

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som drömmen om död
och tillslut den sista lärkan, snuddade hans arm
störtande honom i överdos

Snöbrev ll

Det finns naturligtvis värme mellan oss fastän vi blivit snömänniskor
vår förtvivlan är den lägereld vi sträcker händerna mot om den också inte brinner med lågor
Vi som länge levt under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom en våg
av inbillad okänd kärlek

Werner och verkligheten

Efter att ha läst 73 (förfärliga) dikter om kärlek
önskar jag lägga ett ord för hennes kusin,
verkligheten, kvarlämmnad på ängen
Jag talar också på en hemlös vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
Efter ha läst 73 dikter om längtan, tårar och lögner
önskar jag frambära min hyllning till fotarbetet,
den inåtvända själen, konsten att stanna
och äga inget - såsom den hemlöse
eller hennes syster, sanningen,
som glanslöst men evigt borde grönska

Snöbrev

Det är rätt det du frågar om livet i knarkarkvart
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster
Alltid var det samma skärande förvirring
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång
men de som väntar nästa leverans
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn...

Pundarlarven

Jag sträcker mig ut från min knarkarkvartsgryning
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag
alldeles för ljus och öm
Jag tror jag stannar i mitt mörker
och mäter upp det sista vita...

Blev så pornografiskt sugen på fransk sockerkaka

En Almayers kaka kan man baka med glädje, om man följer receptet från Saint Armandkapellet, men att snegla på receptet som finns på vägen till Quartel går också bra, om man tar rätt färja förstås. Bartleboom kaka bakas däremot av en slump
”Ska jag använda salt?”
”Nej.”
”Hjortronsylt?”
”Nej.”
”Kunglig sill?”
”Nej.”
”Fint. Finns det någon ledig bakform?”
”Ja.”
”Jag tar den”
Den vackra bakformen låg ensam på en träbänk och väntade. En nysmörad bakform som väntade på nya dofters drömmar. Min hand rörde sig vällustigt längs bakformens kant och i det spillda mjölet skrev jag.

Bartleboom kaka nr 1.

Med fingret och av slumpen vald numrering. Ett väl utfört hantverk utan recept.
” Den första decilitern blir mjöl, den andra och tredje är mjöl med en och en halv tesked vaniljsocker. Sedan lite socker, kanske två deciliter. Femtio gram smör eller margarin, slumpen får avgöra, en deciliter vatten eller mjölk, slumpen igen.
”Och det där?”
”En och en halv tesked bakpulver”
”Nej, inte det ... det där.”
”Två ägg.?”
”Mmm.”
” Ägg, vet du väl? Det är vanliga ägg.
”Ett sånt fånigt recept.”
”Det är inte ett recept ... det är slump, jag undervisar om slump på universitet, förstår ni? Och jag bakar med slumpen istället för att använda recept. Jag vispar socker och ägg pösigt, jag säger God dag till smöret, God dag mjölken och låter det koka upp. Sedan slumpar det sig att den heta smörmjölkblandningen möter äggsmeten, men det är fortfarande inte något recept.
”Det är inget recept.”
”Nej.”
”Nähä. Då säger jag God dag till mjölet, God natt till receptet och låter blanda i bakpulver och vaniljsocker, du har väl inte händelsevis sett sleven, nej det finns visst inget slev heller, jag rör med gaffel och häller i vacker smörad och bröad form. Här är grytvante, varsågod, där är ugnen, etthundrasjuttiofem grader i nedre delen av ugnen, trettiofem till fyrtio minuter, jag hoppas det inte stör er...

Återfallet

... jag sliter upp påsen med tjack och häller ut hela påsen i äggkoppen, torkar bort tårarna med armen igen och sliter till mig pumpen, drar upp vatten, ner i koppen, torkar bort tårar igen och tar ett filter från askoppen, drar upp den halvlösta lösningen, hittar inte kanylen torkar mer tårar, där under osthyveln, skakar, hittar en ven, skakar tårar, får svar, blodet exploderar i pumpen och jag skjuter i mig allt het honung blandad med napalm följs av en kick tusen gånger starkare än allt, tusen gånger farligare. Jag håller andan och kicken får fart och kraft och växer, uppslukar och överväldigar mig. Jag känner mig bra igen, perfekt, magnifik och oövervinnlig, som om kraften i varenda orgasm jag någonsin haft, hade kunnat få eller någonsin kommer att få har koncentrerats i ett enda ögonblick. Åh Gud, det går för mig. Fan, Gud det går för mig. Låt det gå låt det gå låt det gå låt det gå. Låt det för fan gå.
Det är borta lika snabbt som det kom och jag vet att det är borta för alltid, ersatt av förtvivlan, fasa och mordiskt raseri. Varje fantasi av njutning försvinner. Jag drar upp lösning igen, sticker fel får punka, där! svar! tjuter högt tårarna sprutar fortsätter slå i mig, fyller på med vatten i koppen, tillslut slår jag i mig rent vatten, jag är fylld av raseri och måste få döda. Döda mitt hjärta, döda min hjärna, döda mig själv.

Vaknar på toalettgolvet av att jag fryser och det luktar för jävligt, jag luktar för jävligt. Vet inte om det är idag eller imorgon. Vill inte veta något. Blundar och drar ett djupt andetag och tänker på mitt liv och hur det kom att bli så här. Jag tänker på det fördärv, den ödeläggelse och det haveri som jag vållat mig själv och andra. Jag tänker på självhat och självförakt. Jag tänker på hur och varför och vad som hände, tankarna kommer lätt, men inte svaren...

Femton snubbar stod på kö...

Varje rörelse styrs på avstånd och behärskas av min kristallklara döda blick, så blind för historiens tydliga mörka nätter. Som om död och våld aldrig förr har haft betydelse för nuets handlingar. Som om inte varje kränkning dödat mina drömmar. Betraktelsen är ofarlig och i avsaknad av närhet till ansvar och skuld. Distans känns tryggt, avväpnande men jag är ändå så deltagande i det som sker... jag skrattar till och det är nu det blir otäckt!
Efter två grabbar ungefär försöker hon ta sig upp och dra, men dom släpper henne inte. Dom trycker ner henne, garvar åt henne och sätter på henne. Den ene efter den andra, och hon kan inte göra ett skit åt det, och när dom är färdiga och hon bara tjuter och gråter och är fullkomligt från vettet försöker hon samla ihop sina kläder, men dom vägrar ge henne dom. I stället får hon en sopsäck, en sån där svart plastsäck, och så klipper dom två hål för armarna och ett för huvudet och tvingar henne att ta på sig den. Sen öppnar jag dörren och tar tag i hennes hår och slänger ut henne, precis som en jävla säck med sopor...

Hennes ryggsäck ligger bredvid likt en voltad bil

"Du e fan inte klok ditt packade jävla rövinsfyllo! Jag stannar inte en sekund till här! Jag tänker fan flytta till pappa!"
Line sliter åt sig sin ryggsäck, vräker igen ytterdörren och rusar ut på Englandsvej, ger pundaren som sitter i en bil ett långfinger för att han stirrar på henne och springer vidare mot Tårnby Station...

Medan jag styr med den ena handen följer jag den springande lilla sötnosen längs bron. I mörkret kan jag se hennes små bröst upplysta av strålkastarna. En gång ser hon sig om mot mig men springer sen vidare när jag stannar femtio meter från henne. Jag slår av strålkastarna och kör sakta framåt igen, styr från sida till sida medan jag varierar hennes position mot affischtavlorna, mot rivningskåkarnas plank. Tar fram tidningen ur handskfacket och stirrar på fotografierna av bilolyckan, kroppar på bårar, ambulanser, flickan med sönderrivna kläder! Det sliter och drar i mig och tre minuter senare stannar jag bilen och börjar springa.

Jag stirrar på blodet på mina ben. Den tunga vätskan drar i mitt byxben. Jag kliver över den halvnakna kroppen som ligger över bilsätet innan jag kräks i det oljiga gruset, torkar bort slemmet från mina byxor och tvingar mig att titta på den lilla bleka kroppen igen. Blåmärket under det vänstra bröstet sträcker sig in bakom bröstbenet, griper som en hand efter hennes hjärta. Hennes ryggsäck ligger bredvid likt en voltad bil. Jag försöker nå den. Vid andra försöket lyckas jag ta upp den och ta mig upp på vägen. Jag springer klumpigt med ögon stirrande mot en övergiven camping...

Köpenhamn är en stad med klass

Utanför och välpolerad
ställde jag mig
före mitt liv

tog ett falskgrepp om
lyfte och sparkade så
rakt in i
helvetesporten

bakom en kyrka
låt mig säga köpenhamn
ja där bakom

möter jag min
ugolini till ett löfte
med guld och bättring

för att sedan låta
sakta döda
allt

Klassresan

Klass, klass, klass, från något till annat, från botten till topp...
en yttre resa hand i hand med personlig utveckling,
en klassresa till gotland elva år gammal?
Ja, den tanken började som ett litet skämt,
jag på mellanstadiet! Men det blev inte mer än ett och ett halvt skratt.
Det fastnade lite på vägen när jag tänkte på mitt eget liv
och plötsligt förstod att jag har gjort en ordentlig klassresa.
En klassresa från "toppen" i en rasande spiral neråt.
Jag talar runt ämnet att det finns två typer av klassresor.
Den ena kallar jag för "dit vill jag nå
resan" och den andra är "detta vill jag inte ha resan".
Min resa är så tydligt en flykt när jag idag ser nyktert på den,
en flykt ifrån den övremedelklass jag växt upp med.
Och vi hade "allt" Sommarlov, kappsegling, rådjursjakt, litteratur, pengar,
Mamma, en kraftigt alkoholiserad lärarinna, Pappa en pennalistisk folkskollärare.
Ja, vi hade allt...
Vad jag försöker ringa in inför morgondagen är frågan runt den omvända klassresan, resan från ekonomisk trygghet och ett välpolerat yttre till den absoluta förnedringen.
Frågan om min klasstillhörighet haft betydelse för att jag faktiskt överlevde finns där hand i hand med hur kunde det vara möjligt att jag kände ett tydligt utanförskap? Jag var ju lika sönderknarkad, mina armveck var också varigt infekterade, jag frös också där bakom kyrkan vid Istergade.
Det var en tid då jag varje dag kände döden andas mig i nacken, men när det drog ihop sig till storm räknades inte jag in... ”Du är inte en av oss, det är nåt skumt med dig, du driftar inte, du är för snygg för att knarka, stick hem till din familj!” En gång läste jag en mening av Pascal där det stod att ingen innerst inne sörjer en väns olycka. När jag läste den tyckte jag att den var flat och falsk, nu vet jag att den uttrycker det alldeles rätt. Det som är så på kornet är det där `innerst inne`. Sen jag landade bland kanylerna, den grova kriminaliteten och mina ”missbrukarvänner” har jag sett flera av dem dö, deras död gjorde mig förfärad, rasande, fick mig att gråta, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte samtidigt kände en pervers lättnad, av den enkla anledningen att den som dog inte var jag. Eller annorlunda uttryckt: Skräcken finns i missbruket, men långt innan dess har den funnits i mig... innerst inne

Släppa taget

Ser ut över sundet, det kommer en båt från hamnen. Det är lotsen. Jag lyfter automatiskt blicken mot en horisont för att leta efter det fartyg som väntar Däri finns skillnaden.

Småtjejen fin

Jag ligger på golvet i min gula snobbenpyjamas och leker död bland madrasser och urin
har lärt mig att kontrollera min kropp, lärt att somna med hungrig mage

krossad och patetisk
vaknar av en viskning från pappas andedräkt som luktar

han säger att amfetamin gör småtjejen fin och smeker sin makt
tvingar mig att svälja beskt och jag dricker för att slippa känna

jag sväljer och väntar på stunden

Stänk av tänder och tårar

Har den som blivit kränkt rätt att tala om det om han vill? När ett brottsoffer blir en brottsling - är han då god eller ond?

Hulkar i mitt mörker om blixtrande bilder, jag berättar i tårar för ingen... en säng och pappa slår, jag gråter, skriker efter mamma att hon ska komma och hjälpa mig. Jag skriker allt vad jag kan, att snälla kom någon då och ta bort honom. Jag ber om förlåtelse, jag lovar att aldrig mer ska göra så, men pappa fortsätter bara att slå och slå. Jag skriker men ingen kommer, Pappa vrålar att jag ska straffas med Guds vrede, han rullar över mig på rygg och böjer mina ben, sliter upp dem med ena armen tills dess att jag skriker i skräck, biter i elementet, pappa klättrar upp på mig, han krossar min kind och det stänker tårar och tänder, jag ber om döden och helvetet, skriker satan, satan! Får strypgrepp som straff, på det sättet ska jag lära mig rätt..

Andedräkt

Det är en skräckens timme som väntar
ljudet av hans nariga fötter mot ett golv
nyckel som vrids om

ostörd till mammas fyllesnarkning
knäpper pappa upp sin gylf
lutar sin andedräkt nära

jag tar ett djupt andetag
och luften tar plötsligt slut
för nu är timmen kommen

Böj mig sedan rak igen

Så liten i grönrandig pyjamas
ligger jag i ljummen kudde och snusar
med knubbbig liten hand knuten runt tumme

nyfikenmorgon slits isär av pappa
som blir kåt av makten
det svider i stjärten

pappa säger han har ensamrätt
då jag vill vara någon annans
någon annanstans...

Du ska inte tro det blir sommar

Aldrig sommar, bad och saft
aldrig en flytväst eller tur med båt

istället lämnad hos andra jag inte känner
tror att det var mammas och pappas vänner

sådana som injecerar, fabulerar och inget förstår
som att en flicka på fem inte är kåt

varför är det ingen som ser
att jag är liten
och behöver mer

kanske en doktor
som vet att undersöka
ett varigt infekterat litet underliv

Jag har kontroll

Med böjd nacke och en skamfisk mätt och belåten av nattens gråt och skrik står jag här igen.
Håller mitt tal om att det ska bli skillnad den här gången, att jag har ljugit men vill nu säga som det är ljuger jag.
Säger att jag har ett erbjudande, ett gratisexemplar av ödmjukhet till er, bara för att ni tror på mig. Ett erbjudande till mig själv för att orka med min skuld.
Lidingö om barbord, stäven klyver glitter och jag är på väg. Ensam med livet på mina läppar för att möta fövantansfulla barn på ett kollo. Jag skall lära dem segla den här sommaren.
Räknar med en övernattning någonstans, vet inte riktigt var men det löser sig nog, har ju mitt tält med mig. Jag har ju en flaska Black Velvet.
Angör dagen efter vid kollot några timmar senare än planerat. Min familj som också ska vara på ön hela sommaren tar emot mig. Pojkarna springer ut i vattnet, skriker glädje och längtan. Min fru kramar mig, stelnar till och tystnar...
Hon tittar på mig och säger ” Du lovade, förstör nu inte det här John!” Jag säger inget. Jag säger ingen fara, jag har kontroll.

Det är förberedelsevecka nu. Barnen som behöver trygghet kommer till helgen och jag tänker vara deras sommars trygghet tänker jag, säger jag. Personalmöte om att resa till stan för att välkommna föväntansfulla, trasiga barn och mitt ego drivs igenom (duktiga jag som håller vad som lovas planerar) Skamfisken behöver näring nu. Ser till att det blir jag och sväljer med torr strupe all brist på tillit. Ler som den lealösa lismare jag är när vi kommer överens om tät bry sig om kontakt via telefon under de timmar jag är ensam i stan.
Stockholms central, slår igen bildörren, säger hej då säger inget säger ingen fara! Vi syns imorgon, jag ringer dig ikväll, korsar Vasagatan, säger två Rosita, nej tre tack!
Ahh! Hemma i Bromma nu, handlat lite mat, letat flytväst i källaren och ringer planerat samtal; ”Hej Hej! Hemma nu, allt fint hittade faktiskt två flytvästar, klockan åtta utanför centralen sa vi va?” Ringer planerat samtal; ”Hej Hej! Hemma nu, hittade flytvästarna! Går nog och lägger mig tidigt i kväll, ska vara vid centralen åtta ju! Låt mig säga ett par ord till pojkarna nu, kanske jag sover sen om de vill ringa, Ok? Hej Hej! Saknar er redan, har hittat din flytväst och kommer med den och alla barnen imorgon. Ja, jag är stolt över dig också. Tänk va! Bada och leka hela sommaren. Kommer imorgon, puss puss. Och jacket dras ur...

Vaknar naken i Örby bredvid en jävla alkoholistsubba, halvåtta! Sveper spriten jag hittar, inga skor, inga flytvästar. Tunnelbanan, spyr, hinner till åtta, möter blick och tystnad utan skor, Sätter mig längst bak i bussen, i mitten. ” Hej! Det är jag som ska lära dig att segla och jag heter John.” Nu är det stilla och tyst tills ”Jag heter Disa och du luktar sprit!” Och där är allt borta... För mig, för mina barn, för min fru... allt

Fem år

Hårt pressar sig pappa
ner i mitt svalg
ingen luft
inget val

immig blick
med vetskap om
att stå ut
utan gråt

samtidigt lättnad
för snart är det över
snart har livet
gjort sitt

kvävningsreflexer
blixtar
flimmer
ohyggliga bilder...

Begär

Som en indian vaktar Marek
där han ligger i sin säng

ligger med sitt ena öga öppet
och en fot nära golvet

lyssnar
redo
att springa

för att hinna
undan

pappas
aldrig
sinande

begär

Godnatt

Jag är så lätt, det är knappt att jag ens sjunker ner i madrassen där jag ligger, precis som förut. Allt rör sig så långsamt i huvudet, jag kan se hur långsamt den rör sig. Den blicken. När han lyfter kudden. Med sin stora hand som nästan täcker kudden. En evighet står han där. Jovisst är det en evighet. Jag biter och gråter i kudden när han trycker den mot mitt ansikte och väntar på hans tyngd. Ja visst är det en evighet denna väntan, när pappa ska säga godnatt..

Jag är ju bara sju år

På ömma knän vaggar jag, dunkar mitt svullna ansikte mot väggen till ännu mer smärta. Jag har gömt mig i hörnet bakom toalettstolen, där det luktar kiss.
Behöver inte kissa, har redan gjort det i trappan. I mina nya byxor. När du drog mig uppför varje steg. I mitt hår.
Det lossnade en stor tuss när jag fastnade med benet i ledstången. Men det växer säkert ut nytt hår där igen, jag är ju bara sju år...

Mitt liv är bestämt

... dörren sparkas upp och min far kommer in, får syn på mig och blir svart av vansinne, sparkar undan pallen jag står på. Jag faller baklänges och slår i spisen med ryggen. Han tar matpåsen, häller ut allt på golvet, skriker om det inte passar att komma hem när det är mat ska jag jävlar inte ha någon mat alls! Han tar mjölken och häller den över mig, likadant med sylten och flingorna. Skriker att jag kommer fan i mej inte ut förrän jag städat upp den jävla röran jag ställt till med! Han låser dörren och jag städar och gråter så att det gör ont i halsen... kanske det är här jag är på väg till det djur i svält som skriker att jag måste ha mer tjack, mer förnedring, kanske det är nu jag hamnar på en bänk med hållningen hos en skolpojke, med knäna pressade intill varandra, fötterna tätt ihop och slickar blodet av min kanyl.

Taastrup Have

Vem orkar med historien om allt det gråa i ditt hår. Vem orkar lyssna tror du? Dra åt helvete med dig, jag drar härifrån nu. Fattar du? Sparkar omkull bordet, spräcker läppen på dig, sliter åt mig mina verktyg krossar tv med en spark, skär upp hälen ramlar ut med en osäkerhet som inte visar ansikte, vräker igen dörren, är så jävla svag och sjuk, luddig, minns egentligen inte varför jag är på väg till inget igen. Bryter upp dörren till källaren, kryper ihop, får fram en påse löser allt på fem meter slår i mig, nålen för jävla grov slutar inte blöda spyr fan fan fan börjar gråta försöker stoppa blodet sitter på alla fyra känner mig ändå glad nej känner mig fri? Den jävla subban kan ha det så jävla bra då. Svettas av skräck och amfetamin! Ögonen är på väg att trycka sig ut ur skallen... fan måste fixa nya kläder, bryter några källarförråd hittar en kamera, bultsax, lite kläder, de ser för jävliga ut. Måste ut nu, uppför trappan, snöar fast vid porten, vågar inte, jo måste fixa pengar, nu! Sparkar upp porten, nerför Nordparkstien mot Taastrup have, kanske hittar några bögar att banka, gångstigen nu, möter tre, visst e dom fjollor! "Jävla fjollor!" och fäller den första med bultsaxen, hans ansikte spricker som en rutten melon, slår honom i lungorna och blod forsar ur munnen, näsan och ögonen på honom och stänker ner hans bögpolare som kurar ihop sig i sina jävla bögkappor, det är vansinne nu, vänder mig om för att ta nästa, han gråter, faller på knä, fy fan vilken fjolla, jävla tårar...skiter i honom, kanske jag kan snacka till mig en redis istället...

Just nu känns allt så förvirrat sönderdelat och förstört

Drar på mig blöt tröja från golvet, råttskiten kittlar längs ryggraden, riskorn utan bröllopslycka. Jag skakar, tappar en sotad sked, gråter torrt i en grå lukt av rektalt slem och knarkkvartsgryning. Lyckas hålla skeden still, den bruna skiten gulaktig som nikotinfingrar, brun och klar när den kokar upp. Skjut dig till friheten nu Marek, följ ett spår av gåshud längs din magra arm. För in nålen och tryck in kolven se hur knarket träffar dig överallt. Följ med skiten in... Jag är inte lycklig, luktar för jävligt överallt. Hungrig släcker alla lampor hittar inte mina saker inga pengar att leta efter vågar inte tända fryser mer nu sliter av mig kläder hukar mig för att inte synas genom ett fönster vill sova kan inte min vakna mardröm är här. Vill träffa någon kanske sen vet inget om tiden vågar inte gå ut när det blir ljust blir det försent och jag minns inte när jag började vilja gå härifrån driva omkring genom stan sökande efter sex eller mat söker efter skor börjar gråta ensam kall om fötterna svettas kastar mig ut snubblar faller smyger längs väggar försöker ta mig till vägen kan inte se hur många som väntar där borta svårt att se de rör sig runt runt flyttar sig tror inte de ser mig...

Bara en yxa

Jag är ensam med dig Marek, min bror har lämnat oss ensamma. Jag gråter och ber dig sluta. Skriker att jag är rädd för dig, att jag inte har gjort något fel. Jag har inga pengar gråter jag och låser in mig på toaletten. Du skriker att du ska skjuta mig och slår sönder dörren. Det är vansinne nu. Dörren är borta, det är stilla och tyst, jag tittar på dig. Du har inget vapen, bara en yxa och jag känner den varma urinen längs mitt lår när slagen kommer, tänder smulas sönder och jag faller i golvet...

Häktad

Jag lutar pannan mot väggen, det är juldagen och det snöar stillsamt. Stora flingor faller utanför. Jag är häktad. Kan inte stoppa tårarna när jag ser alla juldagsförälskade promenera hand ihand. Lyckliga familjer som fångar snöflingor med tungan. Vi gjorde så. Tiden innan jag kastade dig genom rutan, olycklig och utan förstånd.
Jag förstår att jag kommer att drömma om oss inatt igen. Jag kommer att drömma hur det är blod överallt, att mina lakan kväver mig. Jag kommer att drömma om att det var jag som förstörde ditt liv...

Allt det fina försvann i mörker

Englandsvej. Marek är nu alldeles avslappnad. Han ler. Han kanske är i euforisk stämmning nu när han gör upp sin plan att bli herre över sitt begär. Det finns inget vansinnigt flackande i hans ögon och ingen föryckt grimas lägger sig över hans ansikte. Han är inte från sina sinnen. Han är så ren och klar i tankarna att han frågar sig själv varför han egentligen vill det. Och han säger högt att han vill för att han är alltigenom ond. Ja, Herre jag är ond. Och han ler åt det. Mycket belåten. Han sitter där och ser alldeles oskyldig ut, som vilken människa som helst som är lycklig.
En lång stund blir han sittande där, i andlig ro, och andas in den kalla nattluften i djupa drag. Men ett svagt mörker smyger sig in i Marek: Vilket jävla elände den där Gud är ändå. Gud är en ynklig liten fis. Gud luktar illa. Gud är ett as. Och där kraschar allt för Marek. Allt det fina han nyss hade försvinner i svart. Han rasar och kastar sig upp. Rycker, krampar och vill bara bort från alla. Han bryter upp en dörr och vinglar in. Vet inte var han är men behöver bara mörkret nu. Vågar inte möta ljuset. Torr i käften slickar han fukt från väggen. Vet inte hur länge, han är hungrig, hittar en tompåse i fickan, blir skitnödig. Känner att det är bråttom nu, tvingar sig, slickar påsen under kväljningar, drar ner byxorna, sätter sig på huk,allt måste gå fort, fort, fort, och som om han var ett djur i svält skriker han att han måste ha mer tjack, mer förnedring...

Nålar av njutning genom sjukt kött

Det här är en dålig plats vet Marek. Han vet men har inget val just nu. Behöver vila. Han drar ner sina rostiga svarta byxor, en skör unken hinna av smutsiga underkläder och ett dystert sinne rör sig i rummet. Nio dygn utan sömn ger igen. Han sätter sig på golvet drar knäna mot munnen, vaggar i oro och tankar om jakt på njutning. Hulkar i sitt mörker om blixtrande bilder, han berättar i tårar för ingen... en säng och min far slår, jag gråter, skriker efter mamma att hon ska komma och hjälpa mig. Jag skriker allt vad jag kan, att snälla kom någon då och ta bort honom. Jag ber om förlåtelse, jag lovar att aldrig mer ska göra så, men far fortsätter bara att slå och slå. Jag skriker men ingen kommer far vrålar att jag ska straffas med Guds vrede han rullar över mig på rygg och böjer mina ben drar upp dem med ena armen tills dess att jag skriker i skräck biter i elementet han klättrar upp på mig, han slår, slår, slår...

Rester av ett avgrundsvrål från Marek

Vaknar av mitt skrik Åhh! du är min vakna mardröm som låter mig skära upp mina handleder tre gånger i följd utan att lyckas, ger upp och reser mig bortom allt. Kan inte koncentrera mig. Läraren flinar inställsamt, lealösa lismare. Som säger jag vill vara din vän, frågar vad jag vill bli. Vill du arbeta med människor? Hatar alla. Slår ihjäl allt. Håll käft! Sitter ensam, lämnad igen. Är inte hungrig, nej! jag kan inte få ner det, kräks av fisk. Matas likt en hund spänn upp käften tryck halsen full. Nöjd husse ledsen valp hulkar gråter spjärnar mot, handfull liten näve med mat smygs ner i ficka. Vad ihelvete gör du? Slag haglar bord välter kissar gråter inlåst ensam igen bortlämnad krossar litet huvud mot dörr färdigtuggad hjärna säger stopp klarar inte mer förstår inte hur jag kommer att stå tyst, förstenad av sentimentalitet och amfetamin tills den sista eftersmaken lämnar min tunga. Att det kommer bli tomt i min hjärna och att det enda som då finns är en liten oskyldig flicka vid en katt som ska bli min bara min. Min egen mörka kränkning...

En övergiven camping i mörker.

Ligger naken förnedrad utlämnad på rygg, långt borta, sönderstucken. Trasig ur sitt älskade amfetamin. Här! Ta emot, du kommer inte att ångra. Jo det kom han att göra, inte här, men förtvivlat en annan gång. Det fanns inget val då eller nu. Hulkande liten och i väntan på döden för att slippa sin fars söndertrasande och explosiva övergrepp. Varje gång en två eller fler. Sekunder blixtrar en längtan till död. Men nu här på golvet. En övergiven camping. Där är han skendöd, har varit det länge, hela tiden. Han har hittat hem till något, är inte ensam längre, känner fortfarande doften från den lilla horans bleka livlösa kropp. Han fryser, skakar ber om mer, liten hand gräver i fickan efter förlåtelse, förnedring, Han drar sig själv isär, Snälla! Lovar allt. Vet inget, förstår inget, hur ska han inte kunna göra det igen?

En flicka med sönderrivna kläder...

"Du e fan inte klok ditt packade jävla rövinsfyllo! Jag stannar inte en sekund till här! Jag tänker fan flytta till pappa!"
Malin sliter åt sig sin ryggsäck, vräker igen ytterdörren och rusar ut på Englandsvej, ger pundaren som sitter i en bil ett långfinger för att han stirrar på henne och springer vidare mot Tårnby Station...

Medan Marek styr med den ena handen följer han den springande lilla sötnosen längs bron. I mörkret kan han se hennes små bröst upplysta av strålkastarna. En gång ser hon sig om mot honom men springer sen vidare när han stannar femtio meter från henne och lägger i backen. Han slår av strålkastarna och kör sakta framåt igen, styr från sida till sida medan han varierar hennes position mot affischtavlorna, mot rivningskåkarnas plank. Han tar fram tidningen ur handskfacket igen och stirrar på fotografierna av en bilolycka, kroppar på bårar, ambulanser, en flicka med sönderrivna kläder. Han sliter och drar i sitt skrev och tre minuter senare stannar han bilen och börjar springa.

Han stirrar på blodet på sina ben. Den tunga vätskan drar i hans byxben. Han kliver över den halvnakna kroppen som ligger över bilsätet innan kräks i det oljiga gruset. Han torkar bort slemmet från sina byxor. Han tvingar sig att titta på den lilla bleka kroppen igen. Blåmärket under det vänstra bröstet sträcker sig in bakom bröstbenet, griper som en hand efter hennes hjärta. Hennes ryggsäck ligger bredvid likt en voltad bil. Han försöker nå den. Vid andra försöket lyckas han ta upp den och ta sig upp på vägen. Han springer klumpigt med ögon stirrande mot en övergiven camping...

Hon hann precis fylla tolv...

Det är kanske nu arton timmar sedan Marek muckade från kåken. Kanske det är nio timmar, Marek vet inte riktigt. Det håller på att bli mörkt och i hans sjuka huvud vilar allt tyngre och tyngre. Tankar höljs i ett underbart töcken och ändå är han ännu inte vid slutet. Han försöker stå emot, det gungar till. Slår i sig ännu en fet panna, sätter sig upp trots att det är svårt för honom. Perrongen gungar, snurrar omkring honom så snart han rör sig. Med hållningen hos en skolpojke, med knäna pressade intill varandra, fötterna tätt ihop och vänster hand grävande i sitt skrev slickar han av blodet från kanylen. Det är då han ser henne, hon är nog inte mer än tolv och Marek flinar. Hon kommer från bussen och småspringer in på bakgården bakom honom. Marek gör ett försök att resa sig, faller, blir sittande ett par minuter, gör ett nytt försök och går i riktning mot valvet. Han går genom den mörka gången från gatan in på bakgården. Han går i riktning mot ljusskenet och där sitter hon på huk och klappar en katt med sin fina bleka lilla hand. Han slänger ifrån sig pumpen och blir stående tyst, förstenad av sentimentalitet och amfetamin, tills den sista eftersmaken försvinner från hans torra tunga. Han glor framför sig. I hans hjärna är det plötsligt tomt, det enda är nu att snart är den lilla hans....

Tvättstugan är vit och ljus som Guds himmel tycker Marek när han rullar lilla sötnosen bakom något, halkar i blodstrimmig spya från den livlösa lilla kroppen, bryr sig inte riktigt, hör i stället inne i huvudet sin far vråla; Herre Herre det är din kärlek som får mig att blomma. I din kärlek blir jag den jag är Herre, din kärlek fyller mig och jag vet när du älskar mig så blir jag till jag. Tack för din kärlek, Herre, i din kärlek blir allting bra. Ja, Herre jävlar! Visst är det så garvar Marek men det hjälpte inte mig...

Du kallade mig din finaste finaste Marek

Du petar med ditt pekfinger i stearinet, hopkurad med dina knän mot hakan. Det är stilla. Surret från kylskåpet har tystnat. De har stängt av strömmen nu. Jag sätter mig hos dig, du säger inget, vrider bara sakta på huvudet, stryker bak ditt hår. Låter mig leta på din hals för att hitta någonstans att sticka. Jag gråter och ser inget, mina fingrar är såriga. Sticker fel och du rycker till. Jag gör ett nytt försök, blodet exploderar i lösningen och jag trycker i dig allt. Låter pumpen sitta kvar och glider ner på golvet, gråter och onanerar lite håglöst. Det är blod överallt och jag vet inte om jag lutar mig tillbaka och ser en film som gör mig agressiv eller om jag skriker frågan mot ett kallt golv, om jag inte har rätt att gråta...

Endast den döde låg oskadd kvar...

Idén av mig själv, framför det öppna fönstret, i en skitig skjorta, i en målad tanke av mig själv som en gatans Jehova är riktigt skev...
Idén av mig själv, framför det öppna fönstret, i en skjorta, i en målad tanke av mig själv som en gatans Jehova är riktigt skev...
Idén av mig själv, framför det öppna fönstret, i en målad tanke av mig själv som en gatans Jehova är riktigt skev... Tänder en ny cigarett med den förra.
Idén av mig själv är riktigt skev...
Utanför, där på gatan vrålar verkligheten till mig. En föreställning, ett budskap. Öppnar fönstret, lutar mig, fimpar cigaretten svart på den spritputsade fasaden. Nedanför, en folksamling runt en kropp. I ett kaotiskt samtal om vem det kan vara får de syn på mig, i det öppna fönstret, utan skjorta. De börjar skrika åt mig, kastar sten eller något annat. Jag orkar inte bry mig. Ser hur någon sätter sig på huk bredvid den döde som ligger där oskadd. Tänker nog att de skulle bli ett vackert par.
Här inne, min verklighet som håller på att bli alltför tydlig för att stå ut i den. Pengarna är nästan slut. Eller jag. Roar mig lite med en tanke om vadhållning, femhundra på vinnare, pengarna eller jag? Är inte helt säker på oddsen.
Börjar minnas gårdagen i takt med min vilja till att spy. Hur fan kom jag hem? Varför ligger det en död kropp på den öppna platsen där nere? Utanför mitt fönster? Mina skor på diskbänken som står där och ser försagda ut åker i golvet när jag vräker mig i vasken och kastar upp gårdagen. Minnesanteckningar över min festliga kväll som jag inte kan återge. Jag var inte med i sista akten är en ganska bra beskrivning av kvällen. Ja, inte bara kvällen, det är en träffande beskrivning av mitt liv...

Bakom min gråt

(Där borta någonstans din bleka fru,
tyst pysslande
radion påslagen, du över tidningen,
yngsta barnet gör sina läxor)

Här, precis här och nu, dina kåta fiskögon,
din hand
som sliter mina flicktrosor, hör jag dig
bakom min gråt
stöna att jag är den yngsta du haft...

Det här är faktiskt inte något fall för oss...

En mjuk förtvivlan
i mitt ansikte
av din blick

mörka ögon
som stryker lätt
längs min kind

där du slår

Darrande underläpp..

Pappa skrattar så han nästan närapå överröstar teven. Men Marek skrattar inte, han bara står där blek, smal som en tråd. Och en lång pappaarm sträcks ut och håller om honom, pappa säger att han har börjat träna för att bli bergsklättrare, för att få starka armar, och han slutar inte att skratta.
Men Marek skrattar inte, han säger: Nu är du full igen. Du är alltid full. Och hans lilla haka börjar darra och underläppen följer med. Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte att du ska vara min pappa, jag vill inte, jag ska gå, jag ska gå bort härifrån..

Barnaskratt..

Det verkligt svåra var
att bara släppa taget och
att lalla sig in i ett universum
våga sticka sönder hela armen
låta kanylen sticka sönder varenda ven
varenda dröm, varenda bit av
barnaskratt som aldrig fick gro
ur sommarbruna barnaminnen...