En övergiven camping i mörker.

Ligger naken förnedrad utlämnad på rygg, långt borta, sönderstucken. Trasig ur sitt älskade amfetamin. Här! Ta emot, du kommer inte att ångra. Jo det kom han att göra, inte här, men förtvivlat en annan gång. Det fanns inget val då eller nu. Hulkande liten och i väntan på döden för att slippa sin fars söndertrasande och explosiva övergrepp. Varje gång en två eller fler. Sekunder blixtrar en längtan till död. Men nu här på golvet. En övergiven camping. Där är han skendöd, har varit det länge, hela tiden. Han har hittat hem till något, är inte ensam längre, känner fortfarande doften från den lilla horans bleka livlösa kropp. Han fryser, skakar ber om mer, liten hand gräver i fickan efter förlåtelse, förnedring, Han drar sig själv isär, Snälla! Lovar allt. Vet inget, förstår inget, hur ska han inte kunna göra det igen?