Du kallade mig din finaste finaste Marek

Du petar med ditt pekfinger i stearinet, hopkurad med dina knän mot hakan. Det är stilla. Surret från kylskåpet har tystnat. De har stängt av strömmen nu. Jag sätter mig hos dig, du säger inget, vrider bara sakta på huvudet, stryker bak ditt hår. Låter mig leta på din hals för att hitta någonstans att sticka. Jag gråter och ser inget, mina fingrar är såriga. Sticker fel och du rycker till. Jag gör ett nytt försök, blodet exploderar i lösningen och jag trycker i dig allt. Låter pumpen sitta kvar och glider ner på golvet, gråter och onanerar lite håglöst. Det är blod överallt och jag vet inte om jag lutar mig tillbaka och ser en film som gör mig agressiv eller om jag skriker frågan mot ett kallt golv, om jag inte har rätt att gråta...