Köpenhamn är en stad med klass

Utanför och välpolerad
ställde jag mig
före mitt liv

tog ett falskgrepp om
lyfte och sparkade så
rakt in i
helvetesporten

bakom en kyrka
låt mig säga köpenhamn
ja där bakom

möter jag min
ugolini till ett löfte
med guld och bättring

för att sedan låta
sakta döda
allt

Klassresan

Klass, klass, klass, från något till annat, från botten till topp...
en yttre resa hand i hand med personlig utveckling,
en klassresa till gotland elva år gammal?
Ja, den tanken började som ett litet skämt,
jag på mellanstadiet! Men det blev inte mer än ett och ett halvt skratt.
Det fastnade lite på vägen när jag tänkte på mitt eget liv
och plötsligt förstod att jag har gjort en ordentlig klassresa.
En klassresa från "toppen" i en rasande spiral neråt.
Jag talar runt ämnet att det finns två typer av klassresor.
Den ena kallar jag för "dit vill jag nå
resan" och den andra är "detta vill jag inte ha resan".
Min resa är så tydligt en flykt när jag idag ser nyktert på den,
en flykt ifrån den övremedelklass jag växt upp med.
Och vi hade "allt" Sommarlov, kappsegling, rådjursjakt, litteratur, pengar,
Mamma, en kraftigt alkoholiserad lärarinna, Pappa en pennalistisk folkskollärare.
Ja, vi hade allt...
Vad jag försöker ringa in inför morgondagen är frågan runt den omvända klassresan, resan från ekonomisk trygghet och ett välpolerat yttre till den absoluta förnedringen.
Frågan om min klasstillhörighet haft betydelse för att jag faktiskt överlevde finns där hand i hand med hur kunde det vara möjligt att jag kände ett tydligt utanförskap? Jag var ju lika sönderknarkad, mina armveck var också varigt infekterade, jag frös också där bakom kyrkan vid Istergade.
Det var en tid då jag varje dag kände döden andas mig i nacken, men när det drog ihop sig till storm räknades inte jag in... ”Du är inte en av oss, det är nåt skumt med dig, du driftar inte, du är för snygg för att knarka, stick hem till din familj!” En gång läste jag en mening av Pascal där det stod att ingen innerst inne sörjer en väns olycka. När jag läste den tyckte jag att den var flat och falsk, nu vet jag att den uttrycker det alldeles rätt. Det som är så på kornet är det där `innerst inne`. Sen jag landade bland kanylerna, den grova kriminaliteten och mina ”missbrukarvänner” har jag sett flera av dem dö, deras död gjorde mig förfärad, rasande, fick mig att gråta, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte samtidigt kände en pervers lättnad, av den enkla anledningen att den som dog inte var jag. Eller annorlunda uttryckt: Skräcken finns i missbruket, men långt innan dess har den funnits i mig... innerst inne