Femton snubbar stod på kö...

Varje rörelse styrs på avstånd och behärskas av min kristallklara döda blick, så blind för historiens tydliga mörka nätter. Som om död och våld aldrig förr har haft betydelse för nuets handlingar. Som om inte varje kränkning dödat mina drömmar. Betraktelsen är ofarlig och i avsaknad av närhet till ansvar och skuld. Distans känns tryggt, avväpnande men jag är ändå så deltagande i det som sker... jag skrattar till och det är nu det blir otäckt!
Efter två grabbar ungefär försöker hon ta sig upp och dra, men dom släpper henne inte. Dom trycker ner henne, garvar åt henne och sätter på henne. Den ene efter den andra, och hon kan inte göra ett skit åt det, och när dom är färdiga och hon bara tjuter och gråter och är fullkomligt från vettet försöker hon samla ihop sina kläder, men dom vägrar ge henne dom. I stället får hon en sopsäck, en sån där svart plastsäck, och så klipper dom två hål för armarna och ett för huvudet och tvingar henne att ta på sig den. Sen öppnar jag dörren och tar tag i hennes hår och slänger ut henne, precis som en jävla säck med sopor...