Pundare Lindegrens suck

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som drömmen om död
och tillslut den sista lärkan, snuddade hans arm
störtande honom i överdos

Snöbrev ll

Det finns naturligtvis värme mellan oss fastän vi blivit snömänniskor
vår förtvivlan är den lägereld vi sträcker händerna mot om den också inte brinner med lågor
Vi som länge levt under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom en våg
av inbillad okänd kärlek

Werner och verkligheten

Efter att ha läst 73 (förfärliga) dikter om kärlek
önskar jag lägga ett ord för hennes kusin,
verkligheten, kvarlämmnad på ängen
Jag talar också på en hemlös vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
Efter ha läst 73 dikter om längtan, tårar och lögner
önskar jag frambära min hyllning till fotarbetet,
den inåtvända själen, konsten att stanna
och äga inget - såsom den hemlöse
eller hennes syster, sanningen,
som glanslöst men evigt borde grönska

Snöbrev

Det är rätt det du frågar om livet i knarkarkvart
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster
Alltid var det samma skärande förvirring
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång
men de som väntar nästa leverans
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn...

Pundarlarven

Jag sträcker mig ut från min knarkarkvartsgryning
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag
alldeles för ljus och öm
Jag tror jag stannar i mitt mörker
och mäter upp det sista vita...