Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som drömmen om död
och tillslut den sista lärkan, snuddade hans arm
störtande honom i överdos
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
så bra dikt! storslagen i att den är större än omfånget på sidan, från broar till ögonlock utan några som helst problem.
Skicka en kommentar