Det är kanske nu arton timmar sedan Marek muckade från kåken. Kanske det är nio timmar, Marek vet inte riktigt. Det håller på att bli mörkt och i hans sjuka huvud vilar allt tyngre och tyngre. Tankar höljs i ett underbart töcken och ändå är han ännu inte vid slutet. Han försöker stå emot, det gungar till. Slår i sig ännu en fet panna, sätter sig upp trots att det är svårt för honom. Perrongen gungar, snurrar omkring honom så snart han rör sig. Med hållningen hos en skolpojke, med knäna pressade intill varandra, fötterna tätt ihop och vänster hand grävande i sitt skrev slickar han av blodet från kanylen. Det är då han ser henne, hon är nog inte mer än tolv och Marek flinar. Hon kommer från bussen och småspringer in på bakgården bakom honom. Marek gör ett försök att resa sig, faller, blir sittande ett par minuter, gör ett nytt försök och går i riktning mot valvet. Han går genom den mörka gången från gatan in på bakgården. Han går i riktning mot ljusskenet och där sitter hon på huk och klappar en katt med sin fina bleka lilla hand. Han slänger ifrån sig pumpen och blir stående tyst, förstenad av sentimentalitet och amfetamin, tills den sista eftersmaken försvinner från hans torra tunga. Han glor framför sig. I hans hjärna är det plötsligt tomt, det enda är nu att snart är den lilla hans....
Tvättstugan är vit och ljus som Guds himmel tycker Marek när han rullar lilla sötnosen bakom något, halkar i blodstrimmig spya från den livlösa lilla kroppen, bryr sig inte riktigt, hör i stället inne i huvudet sin far vråla; Herre Herre det är din kärlek som får mig att blomma. I din kärlek blir jag den jag är Herre, din kärlek fyller mig och jag vet när du älskar mig så blir jag till jag. Tack för din kärlek, Herre, i din kärlek blir allting bra. Ja, Herre jävlar! Visst är det så garvar Marek men det hjälpte inte mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar