Englandsvej. Marek är nu alldeles avslappnad. Han ler. Han kanske är i euforisk stämmning nu när han gör upp sin plan att bli herre över sitt begär. Det finns inget vansinnigt flackande i hans ögon och ingen föryckt grimas lägger sig över hans ansikte. Han är inte från sina sinnen. Han är så ren och klar i tankarna att han frågar sig själv varför han egentligen vill det. Och han säger högt att han vill för att han är alltigenom ond. Ja, Herre jag är ond. Och han ler åt det. Mycket belåten. Han sitter där och ser alldeles oskyldig ut, som vilken människa som helst som är lycklig.
En lång stund blir han sittande där, i andlig ro, och andas in den kalla nattluften i djupa drag. Men ett svagt mörker smyger sig in i Marek: Vilket jävla elände den där Gud är ändå. Gud är en ynklig liten fis. Gud luktar illa. Gud är ett as. Och där kraschar allt för Marek. Allt det fina han nyss hade försvinner i svart. Han rasar och kastar sig upp. Rycker, krampar och vill bara bort från alla. Han bryter upp en dörr och vinglar in. Vet inte var han är men behöver bara mörkret nu. Vågar inte möta ljuset. Torr i käften slickar han fukt från väggen. Vet inte hur länge, han är hungrig, hittar en tompåse i fickan, blir skitnödig. Känner att det är bråttom nu, tvingar sig, slickar påsen under kväljningar, drar ner byxorna, sätter sig på huk,allt måste gå fort, fort, fort, och som om han var ett djur i svält skriker han att han måste ha mer tjack, mer förnedring...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar